130513

(Jag inser att jag är sämst i världen på att uppdatera och att det nästan gått två hela veckor sedan jag skrev något sist. Egentligen har jag väldigt mycket jag vill skriva men jag vet i dagsläget inte om jag är beredd att dela med mig av allt.)
 
I onsdags åkte jag upp till Mora för några dagar med familjen vilket verkligen behövs ibland. Att få komma hem till mamma och pappa, få mat lagad och framdukad på bordet, en gosig hund i knät och massor av kärlek kan göra mig glad även om jag är inne i den djupaste PMS-svackan.
 
En kväll följde jag med mamma på Bodypump på mitt gamla gym. Jätteroligt verkligen, men eftersom jag inte tagit en enda BP-klass på två år var det svårt att veta hur mycket jag skulle lassa på. För typ första gången i världshistorien UNDERSKATTADE jag min egen styrka och lade på FÖR LITE vikt. Jag blev i vilket fall svettig men träningsvärken dagen efter uteblev. (I vanliga fall när jag befinner mig bland vikter tror jag att jag är svinstark och kan lyfta hela gymmet vilket ibland resulterar i att jag ramlar ur benpressar eller hänger som en vante och dinglar i latsdragsstänger.)
 
Jag har även varit ner på Mora (man säger inte "ner på stan" på småorter eftersom det inte är någon "stad") och shoppat. Två par träningstajts, ett par vanliga tajts, ett träningslinne, två vanliga linnen, två partylinnen, en kofta, åtta par strumpor och en BH fick följa med hem. Mycket nöjd med samtliga köp, man blir glad av att shoppa.
 
Lördagskvällen var ändå bäst för då träffade jag Hanna, min bästa vän som jag nästan aldrig träffar (två år sen sist. TVÅ FUCKING ÅR!) men som känner mig innan och utan ändå. Vi åt middag ihop, drack vin och kollade på den revy som vår klass satte ihop som slutproduktion i trean på gymnasiet. Det gick upp för både henne och mig hur jävla duktiga vi var. Och söta! Jättsöta och snygga och allt det där. Ändå var vi inte nöjda då. Varför är man aldrig nöjd?
 
Igår när jag skulle åka hem träffade jag Emil på tåget. Fina, fina Emil som gick i samma klass under hela gymnasiet. Resan från Mora till Borlänge gick väldigt snabbt och vi hann avverka både det ena och andra ämnet. Precis som med Hanna är Emil en sådan vän som jag nästan aldrig träffar men som det känns så bra och naturligt med när jag väl gör det. Riktiga vänner tror jag det kallas.
 
(Jag saknar verkligen gymnasiettiden och framför allt min klass. Förutom att det var väldigt roligt att dansa och spela teater så var vi så himla sammansvetsade. Visste i princip allt om varandra.)
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0